Ni andra stora Joe Labero-fans därute kommer kanske ihåg när han för typ 10 år sedan åkte på någon form av kollaps? Under den här tiden bodde jag och min bästis och bloggparhäst Emo i kollektivet Svettpärlan i Vasastan. Joe bodde i princip granne med oss ( på landet räknar man folk som bor inom en kilometer som grannar. I Norrland 10 mil.). Då både jag och Emma är stora Joe Labero-fans,gjorde vi givetvis det enda rätta i en sådan svår situation. Vi skrev ett krya-på-dig-brev som vi satte i hans port. Vi ville ju givetvis att han skulle bli frisk snabbt. Kanske var det också så att vi väntade oss något slags tack tillbaks. Men dagarna gick utan någon som helst syn av tack-kort, tack-vin eller annat lämpligt tackande lämpligt för sådana trevliga damer som oss. Joe blev ju bättre sen och ser bara yngre och brunare ut för varje år. Han är verkligen en magiker.
Jag måste säga att jag sedan den händelsen alltid varit lite besviken på Joe. Det har inte riktigt varit samma sak sedan han let us down. Men. Nu har han chansen att gottgöra det hela. Joe Labero, om du läser det här, kan du trolla hit min bästis som sitter fast på ett tåg och är en timma försen redan?! Jag lovar att vi är kvitt då.
Under tiden gör jag det enda man kan göra när man väntar på en vän.
Jag måste säga att jag sedan den händelsen alltid varit lite besviken på Joe. Det har inte riktigt varit samma sak sedan han let us down. Men. Nu har han chansen att gottgöra det hela. Joe Labero, om du läser det här, kan du trolla hit min bästis som sitter fast på ett tåg och är en timma försen redan?! Jag lovar att vi är kvitt då.
Under tiden gör jag det enda man kan göra när man väntar på en vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar