Jag har ett litet problem.
Jag har lite för lätt att leva mig in i historier, både fiktion och verklighet. När jag läste "Hon går genom tavlan ut ur bilden" så trodde jag plötsligt att jag var en elvaårig mobbad flicka. Fast jag var 19 och hade kompisar och stod och sålde glass. Varje gång telefonen ringde blev jag nervös och undrade vem som ville MIG nåt?
Jag är också fortfarande arg på Robert Redford i The way we were. Att han aldrig var tillräckligt kär i Barbra. Varför ansträngde sig Barbra så? Och hur kunde han bara släppa kontakten med sin dotter sen? Det tänker jag på rätt ofta.
Just nu är jag också lite deppig över att popmorsa gjort slut.
http://nojesguiden.se/blogs/emelie-thoren/honey-im-tougher-rest
(Så bra refererat till en av Bruce Springsteens bästa låtar också.) Jag känner inte henne och inte hennes kille, men jag blir helt tagen av hennes ledsenhet.
Jag kommer ihåg när hon gjorde slut med Kalle, som är hennes dotters pappa. Jag blev helt knäckt och tänkte "Men varför måste alla göra slut?!"
http://popmorsa.blogspot.com/2010/07/its-all-over-now-baby-blue.html
Då hade jag, bara några månader tidigare, varit med om samma sak. Men det var lättare att läsa om en person jag inte känner. Nu, när hon gör slut igen, är jag inte alls nära att göra slut, men jag grottar liksom in mig i hennes olycka och lyssnar på gråtlåtar.
Alltså, den här jävla låten! Det är fan en svensk Halo! Inte ofta man kan säga det. <3
För övrigt gör den här inlevelseskiten att jag aldrig kommer se Lilja 4-ever och aldrig läsa James Freys A million little pieces (även om jag vet att den bara är semi-sann).
Nu ska jag tänka lite på mina riktiga vänner istället. Dom är tuffare än de flesta.
Jag har lite för lätt att leva mig in i historier, både fiktion och verklighet. När jag läste "Hon går genom tavlan ut ur bilden" så trodde jag plötsligt att jag var en elvaårig mobbad flicka. Fast jag var 19 och hade kompisar och stod och sålde glass. Varje gång telefonen ringde blev jag nervös och undrade vem som ville MIG nåt?
Jag är också fortfarande arg på Robert Redford i The way we were. Att han aldrig var tillräckligt kär i Barbra. Varför ansträngde sig Barbra så? Och hur kunde han bara släppa kontakten med sin dotter sen? Det tänker jag på rätt ofta.
Just nu är jag också lite deppig över att popmorsa gjort slut.
http://nojesguiden.se/blogs/emelie-thoren/honey-im-tougher-rest
(Så bra refererat till en av Bruce Springsteens bästa låtar också.) Jag känner inte henne och inte hennes kille, men jag blir helt tagen av hennes ledsenhet.
Jag kommer ihåg när hon gjorde slut med Kalle, som är hennes dotters pappa. Jag blev helt knäckt och tänkte "Men varför måste alla göra slut?!"
http://popmorsa.blogspot.com/2010/07/its-all-over-now-baby-blue.html
Alltså, den här jävla låten! Det är fan en svensk Halo! Inte ofta man kan säga det. <3
För övrigt gör den här inlevelseskiten att jag aldrig kommer se Lilja 4-ever och aldrig läsa James Freys A million little pieces (även om jag vet att den bara är semi-sann).
Nu ska jag tänka lite på mina riktiga vänner istället. Dom är tuffare än de flesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar